Naturvärdesträd
Igenväxning och avverkning genom tiderna har gjort att det idag råder brist på gamla och grova träd men även vissa trädslag har blivit ovanliga. Därför är det viktigt att spara dessa träd när man föryngringsavverkar eller gör andra skogliga skötselåtgärder för att skapa framtida produktionsskogar som är mer ekologiskt funktionella.
För att avgöra om ett träd ska räknas som ett naturvärdesträd, enligt Skogsstyrelsens definition, kan man titta på olika karaktärer. Den första är åldern på trädet; detta går att avgöra om man exempelvis har en årsringsborr där man kan ta ut en borrkärna och räkna antalet årsringar. Men det är få som bär med sig en sådan så då kan man istället titta efter karaktärer som träd får med stigande ålder, exempelvis hur barken ser ut, formen på kronan och grenarnas utseende. För barrträd i norra Sverige är 200 år gränsen för hög ålder, för lövträd är den lägre. Man tittar även på grovleken på trädet, om det är väldigt grovt eller i alla fall betydligt grövre jämfört med skogen runtomkring. Ovanliga trädslag räknas också som naturvärdesträd som ska sparas och detta är trädslag som tidigare funnits i större utsträckning än idag, exempelvis rönn och sälg.
Det sista kriteriet man tittar efter är om trädet har några särskilda karaktärer. Detta kan vara håligheter, risbon, spår efter brand och träd med tickor.
Ibland ser man träd som står kvar på hygget som kanske inte kvalificerar sig som ett naturvärdesträd, men dessa kallas utvecklingsträd och kommer i nästa generation förhoppningsvis bli naturvärdesträd.
Död ved
Liggande eller stående döda träd är en livsnödvändighet för många arter som lever i skogen. Vissa arter bor eller tar skydd i de döda träden medan andra hittar all sin föda i den förmultnande veden. Förr i tiden, innan det moderna skogsbruket tog fart, fanns det stora mängder död ved i skogarna. Träden uppnådde en så pass hög ålder att de dog naturligt, eller så föll de i stormar eller dödades av skogsbränder och de döda träden fick ligga kvar i skogen. Dagens skogsbruk där man gallrar och slutavverkar har lett till att mängden död ved i skogen har minskat drastiskt. Därför är det en viktig uppgift i samband med skogliga åtgärder att planera så att mängden död ved ökar.
All död ved som redan finns i skogen skall sparas och värnas vid avverkning. Därför ser man ofta torrträd ute på hygget, och i en skogsdunge kan det finnas liggande döda träd, även kallade lågor. Den som kör maskinen som avverkar har även till uppgift att skapa död ved och oftast tillverkar man då en högstubbe, alltså en stubbe som är 3 meter hög.
Våtmarker, sjöar och vattendrag
Vatten är ett naturligt inslag i landskapet, i alla dess former, och hänsyn till vattnet ska lämnas när man avverkar skogen. Anledningen till detta kan vara olika, men i huvudsak handlar det om att skydda vattnet så det kan hålla lika god kvalitet precis vid avverkningen som längre nedströms när bäcken runnit ut i älven eller havet. Ett kvitto på att man har lyckats är att de organismer som lever i vattnet i landskapet frodas och mår bra, exempelvis att det finns stora laxar och öringar i älven som bäcken rinner ut i.
Skogsgrupper
Oftast finns det trädgrupper i olika storlekar sparade på hygget, ju större hygge desto fler trädgrupper kan det finnas. Ibland har man sparat en grupp för att det inte ska bli en så stor öppen yta, utan det ska finnas någonstans för exempelvis fåglar att ta skydd. I de flesta fall kan gruppen stå kring en gammal låga eller kanske en stor myrstack, detta för att kombinera flera naturvärden i en lämnad hänsyn. I andra fall kan det vara en skogsdunge med högre naturvärden som man har sparat. Skogsstyrelsen har pekat ut ett tjugotal olika skogstyper, hänsynskrävande biotoper, som man ska spara när man avverkar. Dessa är exempelvis hänglavsrik skog, bergbranter, källor och brandfält.
Forn- och kulturlämningar
Spår efter tidigare generationer som bott och verkat i skogarna är många. Det finns husgrunder, spår av kol- och tjärframställning, samiska boplatser, färdvägar och mycket annat och allt detta tas hänsyn till när man bedriver skogsbruk. Ett tydligt tecken på att det finns en lämning vid en avverkning är att maskinlaget har gjort så kallade kulturstubbar. Dessa är ungefär 1,3 meter höga och står runt eller längs med en lämning. Beroende på hur gammal lämningen är lämnar Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen råd och riktlinjer om hur man ska planera sin avverkning kring lämningen.
Kalhyggets historik
Trakthyggesbruk, som idag är den vanligaste avverkningsmetoden i Sverige, har en historia som sträcker sig ända tillbaka till 1860-talet i södra Sverige. Den metod man använde sig av tidigare gick ut på att plock- eller dimensionshugga skogen, alltså ta ut de mest värdefulla träden. Det som återstod efter man upprepat dessa uttag var glesa skogar, kallade restskogar, utan särskilt goda chanser att växa på sig och bli täta skogar igen.
På 1950-talet fick trakthyggesbruket ett uppsving då de skogspolitiska beslut som fattades innebar en ensidig och kraftig satsning på hög virkesproduktion. Man byggde fler skogsbilvägar och utvecklade bättre tekniska hjälpmedel så skogen blev enklare att bruka. Man fick bidrag för att hugga ner restskogar och plantera. Kalytorna blev större och större. Lövträd skulle ersättas med barrträd då de var mer ekonomiskt intressanta. Lövträden bekämpades med kemikalier för att inte konkurrera ut barrplantorna på hygget. Exotiska trädslag introducerades, myrmarker dikades ut och avverkningar skedde till stor del utan en tanke till naturvård och arters överlevnad i landskapet.
Kalhyggena som togs upp på 1960- och -70-talen var stora och kala och den nya skogen som etablerades efter avverkningen var jämnårig och bestod av ett trädslag. Detta medförde att variationen i landskapet minskade drastiskt och det blev brist på livsmiljöer för många skogsarter. Under 60-talet gjordes en naturvårdsutredning och i och med den lyftes behovet av generell hänsyn fram och att ansvaret låg på den som brukar skogen. Under 70-talet kom de första skrivningarna om naturhänsyn och 1979 skrevs det in krav på naturhänsyn i skogsvårdslagen. I den skogsvårdslag som gäller idag likställs det ekonomiska målet med miljömålet.
Skogen som växer upp efter dagens slutavverkningar, jämfört med 60-talets, innehåller fler äldre träd, en annan trädslagsblandning, mer död ved, korridorer i form av kantzoner och orörda dungar. Sakta med säkert kan livsmiljöer återskapas och arter kan åter leva i landskapet.