Framställning
Veden från framförallt lövträd, samlades på hög i skogen och brändes när risken för skogseld var låg. Bålet brändes långsamt för att den värdefulla askan inte skulle försvinna med luftdraget. Askan samlades sedan ihop och fraktades till ”kokstaden” där askan urlakades till lut i stora lutkar. Processen krävde stor tillgång till vatten och skedde ofta i anslutning till myrar eller vattendrag. Än i dag finns det myrar som bär namnet ”pottaskemyran” av den anledningen. Den urlakade luten kokades sedan i stora ler- eller järngrytor, s.k. ”pottor” för vidare indunstning.
Rening av pottaskan från organiskt material, ”kalcinering” skedde genom upphettning på en flat stenhäll eller metallplåt som man eldade under. Den gulbruna pottaskan blev då vitgrå till färgen och packades i täta furutunnor för att inte återigen dra åt sig vatten och fukt.
Bondeaska
Pottaska har bränts i Sverige sedan 1300-talet. Det var framförallt bokskogar i södra Sverige som i ett första skede höggs för ändamålet. Pottaskeproduktionen fick en uppgång under första halvan av 1800-talet när den svenska staten främjade tillverkningen i norra Sverige genom att utbilda bönder i tillverkningsprocessen. Då var det istället björk och asp som användes. Man ansåg att småbrukarna behövde ett ekonomiskt tillskott till det olönsamma jordbruket i det kärva klimatet.
Etableringen av Strömbäcks glasbruk utanför Umeå 1750 bidrog till ökad efterfråga på råvaran. Pottaskan exporterades också till Europa och blev på så sätt en viktig inkomstkälla för bönderna. Under 1820-talet exporterades 382 000 kg pottaska från Västerbotten årligen. Redan på 1860-talet konkurrerade industriellt framtagen pottaska från Tyskland ut den s.k. bondeaskan från norra Sverige och bönderna övergick till att producera tjära och så småningom avverkning av sågtimmer vid sidan av jordbruket.
Utbyte och påverkan på skogen
Stora mängder lövträ krävdes för tillverkningen, ca 20 hästlass ved (1 hästlass = 1,5 kubikmeter travat mått) för att producera 1 kg pottaska. Naturliga skogsbränder som var vanligt förekommande i skogslandskapet förr hade förmodligen skapat s.k. lövbrännor, områden med enbart lövträd. Dessa användes i stor utsträckning för pottaskeproduktionen. Huruvida skogslandskapet påverkades av den intensiva avverkningen av lövträd för pottaskeproduktion är i dag svårt att svara på eftersom att skogarna har genomgått många olika typer av avverkningar sedan dess.
Grova och ruttna lövträd var särskilt eftertraktade för pottaskeproduktion eftersom att de gav en långsammare förbränning och mer aska. Idag vet man att just dessa träd är särskilt viktiga för den biologiska mångfalden. Vi kan tänka oss att förekomsten av dessa träd minskade, åtminstone lokalt, på grund av pottaskeproduktionen.
Spåren i landskapet
Än i dag kan man se spåren av pottasketillverkningen i skogslandskapet. Själva bålplatsen indikeras ofta av täta granföryngringar. På omgivande träd kan också brandljud som uppstått vid förbränningen ses.
Referenser
- Östlund, L, Zackrisson, O. & Strotz, H. (1998). Potash Production in Northern Sweden: history and Ecological Effects of a Pre-Industrial Land-use. Environment and History. 4 (3).
- Per André 1998. Pottaska i Skellefteå. I: Skogshistoriska studier i Skellefteåtrakten. Sex uppsatser om Skellefteskogens och den tidiga skogsindustrins historia. Kulturens frontlinjer nr 14. Umeå Universitet.