Skogsvårdslagen
Det första fröet till en skogsvårdslag såddes under 1500-talet då kronan ville försäkra sig om att det fanns ektimmer att bygga skepp av. Den första moderna skogsvårdslagen kom 1903 för att förhindra den avskogning som pågick i landskapet. Lagen var en återbeskogningslag som föreskrev att man var tvungen att anlägga ny skog efter avverkning.
1948 kom nästa skogsvårdslag och denna reglerade dels vid vilken ålder man fick föryngringsavverka och dels vilka åtgärder man kunde använda för att skydda skogen från skadeinsekter.
Dagens skogsvårdslag erbjuder ganska stor frihet i hur man brukar sin skog men miljömål och produktionsmål är likställda. Skogsstyrelsen är den myndighet som ansvarar för att lagen följs.
Trakthyggesbruk
Trakthyggesbruk är den vanligaste skötselmetoden i svenskt skogsbruk och har varit så sedan 1950-talet. Metoden går ut på att dela upp den brukade skogens livscykel i olika faser där man sköter skogen aktivt för att producera timmer och massaved.
Föryngringsfasen
Efter en avverkning ska ett nytt skogsbestånd etableras. Det finns i huvudsak tre olika metoder för föryngring: plantering, sådd och självföryngring. Innan man föryngrar utförs någon sorts markbehandling som går ut på att störa markytan på något sätt för att ge den nya generationen träd så goda förutsättningar som möjligt.
Markberedning med stora maskiner som gör kontinuerliga spår eller fläckvisa spår är den vanligaste metoden, men det finns även andra metoder såsom hyggesbränning. Plantering är den vanligaste föryngringsmetoden i trakthyggesbruket och går ut på att man sätter ner plantor i markberedarens spår. Dessa plantor har såtts och drivits upp på en plantskola. Sådd är ovanligt men förekommer på vissa ställen i landet.
Självföryngring är den äldsta metoden och här lämnar man kvar stående träd i slutavverkningsfasen som får släppa frön och föryngra marken. När föryngringen har kommit upp avverkar man oftast fröträden.
Ungskogsfasen
Efter föryngring får de nya trädplantorna växa på sig. Några år senare kan det vara dags att röja bland de unga träden för att dels styra vilken trädslagssammansättning man vill ha på sin framtida skog och dels röja bort träd som är skadade eller som växer för dåligt så att det virket man vill producera blir så bra som möjligt. Klena stammar sågas ned med röjsåg och träd som ska vara kvar till nästa fas väljs ut. Lövträd som konkurrerar med barrträden sågas bort. Men det sparas också en hel del löv, exempelvis längs vattendrag. Man sågar också bort träd som inte har en bra stamform, alltså som kanske mer ser ut som en buske än ett träd, för att få så bra kvalitet som möjligt.
Årligen röjs ungefär 300 000 hektar i Sverige och de nersågade stammarna lämnas i skogen.
Gallringsfasen
I denna fas börjar den föryngrade skogen återigen likna det som de flesta kallar för skog. Träden börjar nå uppemot 20 meter och det kan vara dags att gallra i skogen. Gallring är, precis som det låter, en åtgärd där man glesar ut skogsbeståndet. Ungefär som när man gallrar sitt morotsland då man väljer ut vilka morötter som ska tas bort för att det ska bli så fina och stora morötter som möjligt. Skillnaden mot röjning är att gallringen utförs av stora skogsmaskiner och nu är träden så stora att det lönar sig att ta ut virke och massaved. Det varierar hur många gånger man behöver gallra, beroende på hur bra skogen växer.
Om man inte skulle gallra skulle skogen sköta detta själv, men markägaren skulle inte få in pengar på virkesförsäljning och risken för olika skadeangrepp är större då det bildas mycket död ved.
Slutavverkningsfasen
Denna fas innebär att skogen nu blivit så gammal att det är lagligt att avverka. Den exakta lagliga åldern varierar med läge i landet och bördighet. Det finns olika sätt att slutavverka en skog och föregås alltid av planering av avverkningen, i vilken man även bestämmer hur man ska markbereda och föryngra.
I trakthyggesbruk är kalavverkning den vanligaste metoden, med eller utan fröträd beroende på föryngringsmetod. Man får dock inte avverka samtliga träd utan skogsvårdslagen reglerar att man måste ta hänsyn till naturen, spara livsmiljöer för att flora och fauna ska ha möjlighet att klara sig tills den nya skogen har vuxit upp igen. Hänsyn till forn- och kulturlämningar tas också.
Hyggesfritt skogsbruk
Begreppet hyggesfritt skogsbruk inkluderar olika skogsbruksmetoder där man inte kalavverkar skogen. Några av dessa metoder är blädning, luckhuggning och skärmar. Alla går ut på att man hugger bort en del av träden men låter oftast skogen föryngra sig naturligt.
Hyggesfria metoder lämpar sig bäst i skiktade skogar som består av trädslag som tål skugga, i Norrland är det framförallt granskogar. Motivet till att välja hyggesfritt varierar men det kan vara ett bra alternativ i tätortsnära skogar som nyttjas för rekreation där man vill behålla känslan av en vuxen skog. Om man ser till de ekonomiska aspekterna ger dessa metoder inte det största utbytet och används därför inte särskilt mycket i det storskaliga skogsbruket. Men för markägare som sysslar med småskaligt skogsbruk och prioriterar andra värden än hög ekonomisk avkastning kan det vara ett bra alternativ.
Gammal skog
Det är inte all skog som har nått laglig slutavverkningsålder som slutavverkas eller brukas genom hyggesfria metoder. Vissa skogar innehåller så pass höga naturvärden att de inte bör avverkas. Är man som skogsägare ansluten till ett miljöcertifikat så ska man undanta de högsta naturvärdena från skogsbruk. Skogsstyrelsen identifierar nyckelbiotoper som från naturvårdssynpunkt är särskilt skyddsvärda miljöer. De anses vara delar som avviker från det kringliggande landskapet och spelar stor betydelse för hotad och skyddsvärd flora och fauna.
Element som oftast finns i nyckelbiotoper är död ved, gamla träd, mossbeklädda stenblock men skogar kan även klassas som nyckelbiotoper på andra grunder.
Skogens produkter
Vad gör man då med allt virke och trädprodukter som tas ut ur skogen vid skogliga åtgärder? Cirka 45 % av trädet blir timmer som i sin tur blir till möbler, brädor, plank, limträbalkar med mera. 40-45 % blir massaved som används för att göra tidningspapper, förpackningar och andra pappersprodukter.
Efter massatillverkning blir det restprodukter och några av dessa kan man sedan göra tallolja av som i sin tur används för att framställa ett mer miljövänligt dieselbränsle. Trädets resterande delar, som toppar och grenar, kan användas som biobränsle.