Historik Kulbäckslidens försökspark

Bakgrund

I början av 1900-talet bildades Forstliga försöksanstalten som senare bytte namn till Statens skogsförsöksanstalt. Försöksanstalten bildades för att genom forskning vägleda hur skogen skulle vårdas och utnyttjas. Behovet av forskningen ökade när Sveriges första skogsvårdslag kom år 1903 som framför allt var inriktad på att skydda återväxten efter avverkning.

Försumpning

Det fanns en rädsla för att myrarnas vitmossa skulle breda ut sig in i skogen och ta död på alla träd. En professor vid namn Axel Lundström menade på slutet av 1800-talet att tallskog hotades när granar började växa där.

Granarna ska ha gjort marken fuktigare så att vitmossor började växa och sprida sig i skogen. Vitmossorna ska enligt teorin ha sugit till sig vatten som en tvättsvamp vilket ökade fukten ännu mer och som i sin tur ska ha orsakat en syrebrist som tog död på barrträdens rötter. Därför trodde forskarna att barrträd drog sig tillbaka från områden med vitmossa. Bäckar rensades, sjöar sänktes och skyddsdikningar gjordes i kanterna mellan myr och skog för att förhindra spridningen av försumpningen.

Bildandet av försöksfältet

År 1903 började botanisten Gunnar Andersson på Statens skogsförsöksanstalt studera den aktuella frågan om försumpning. Ett försöksfält bildades i norra Piteå år 1905 och år 1909 anlades ett försöksfält vid Kulbäcksliden i Vindeln. Vid tiden tillhörde området kronoparken Kulbäcksliden som var statligt ägd skogsmark. Kronoparken ingick i Degerfors revir, ett skogsförvaltningsområde som år 1920 omfattade 62 kronoparker inom reviret.

Försöksfälten bildades eftersom det såg ut som att försumpningen spred sig i snabb takt på just dessa ställen. Forskaren Carl Malmström beskriver i rapporten ”Om faran för skogsmarkens försumpning i Norrland” att det första försöksfältet vid Kulbäcksliden valdes ut eftersom vitmossan ”tyckes välla ut över sina bäddar”.

Studier av Degerö Stormyr

Torvmosseforskaren och botanisten Carl Malmström tog över försumpningsprojektet från år 1913. Malmström undersökte Degerö Stormyr i Kulbäcksliden och år 1923 visade han i sin doktorsavhandling ”Degerö Stormyr – en botanisk, hydrologisk och utvecklingshistorisk undersökning över ett nordsvenskt myrkomplex” att tron om försumpningen var helt fel.

Genom att markera vitmossans gränser med käppar blev det tydligt att myrens storlek inte växte. Dessutom visade pollenprover från Degerö Stormyrs torv att myren hade sett likadan ut i 3 000 år.

Försöksparken bildades 1923

Gunnar Schotte som var chef för Statens skogsförsöksanstalt tog initiativet till att bilda försöksparker i Sverige år 1918. Schotte letade lämpliga områden till försöksparker under många år. År 1923 bildades Kulbäckslidens försökspark. Forskningsresultat och nya idéer om skogens skötsel kunde testas på plats i försöksparkerna.

Bildandet av försöksparker gjorde det möjligt att utföra många olika försök inom samma områden och följa försöken under lång tid. Vetenskaplig ledare och forskare var anställda av Statens skogsförsöksanstalt och reste till försöksparkerna främst under barmarksperioden för att forska. Platschefen som senare kallas försökstekniker var anställd på plats. Kulbäckslidens försökspark omfattar idag 1 400 ha som består av både myr och skog.

Tidiga platschefer

Platschef var skogsmästare Oscar Henriksson som bodde och arbetade i en tjänstebostad i Vindeln. Bostaden stod färdig 1923. Som platschef arbetade Henriksson hela året med att sköta försöksparken, anställa personal, mäta temperaturer vid stationer i Svartbergets och Kulbäckslidens försöksparker och så vidare.

Oscar Henriksson skrev i ett brev till professor Henrik Hesselman en fråga om att få slippa mäta temperaturen under de kallaste dagarna på året i försöksparkerna eftersom han blev förkyld en längre tid. Hesselman svarade ”(…) jag kan ej råda Dig till annat än att iakttaga största försiktighet och att medtaga något lämpligt plagg att använda medan observationerna göras. Under nuvarande omständigheter anser jag mig icke kunna befria Dig från dessa stationers skötande under vintern.”

Efter Oscar Henriksson blev skogsmästare Axel Lundmark platschef.

Vetenskapliga ledare

Jägmästare Gunnar Schotte var föreståndare för skogsavdelningen och sedan även chef på Statens skogsförsöksanstalt. Schotte var under de första åren vetenskaplig ledare av Kulbäckslidens försökspark. Lars Tirén tog över arbetet som vetenskaplig ledare år 1927 och dokumenterade Kulbäckslidens historia om pottaskebränning, tjärtillverkning, sågverksrörelsen och skogsavverkning. Dessutom undersökte han hur ofta och hur stora skogbränderna hade varit i historisk tid, områdets brandhistorik. Tirén undersökte även frösådd och markberedning av olika slag.

Forskarna och försöken

Professor Henrik Hesselman var föreståndare för den naturvetenskapliga avdelningen på Statens skogsförsöksanstalt och sedan även chef efter Gunnar Schottes död. Hesselman studerade hummus som är markens organiska material och vilken betydelse den hade för skogens föryngring och skogens upptag av näring. Hesselman knöt till sig tre unga assistenter.

Carl Malmström forskade vid Degerö Stormyr i 10 år innan han publicerade sin doktorsavhandling år 1923. Malmström betalade själv en stor del av kostnaden för att kunna publicera sitt arbete och två av somrarna forskade han privat vid myren. Malmström undersökte även hur dikning och gödsling av myrar påverkade skogstillväxten på myrarna.

Olof Tamm började 1915 som assistent i geologi och marklära. Samma år fick Tamm i uppdrag av Henrik Hesselman att på två försöksfält undersöka problem kring processerna när jordmån bildas i försumpad mark. Han inventerade även landets mineralgrund och berggrund.

Lars Gunnar Romell och Marie-Marthe Romell var växtfysiologer och studerade svarta hänglavar de första åren vid Kulbäckslidens försökspark. Lars Gunnar Romell beskriver arbetet de utförde tillsammans.

Det fackliga vi först hade att ägna oss åt var att leka med lusgranar för att ta reda på hur farlig deras svarta klädnad av hänglavar kunde vara för deras liv och hälsa. De svarta hänglavarna hade rentav fått rykte om sig att vara de stackars lusgranarnas mordänglar.
Vi var flitiga med att plocka bort och plocka på svartlavar, gjorde dessutom litet försök i växtfysiologisk stil. Sedan fick vi veta, att vårt arbete ansågs helt värdelöst vid växtbiologiska institutionen i Uppsala för att vi inte hade fått rätt latinskt namn på den svarta laven.

– Lars Gunnar Romell

Andra forskare som arbetade vid Kulbäcksliden var Erik Björkman som studerade vilken betydelse ljuset hade för skogsplantornas utveckling. Sven Petrini studerade tallens stamform. Manfred Näslund undersökte gamla granars reaktionsförmåga vid huggningsingrepp. Einar Huss frilandssådde barrträdsfrön i plantskolan. Gunnar Schotte och Edward Wibeck utförde provinsförsök av tall. Insektslivet och markfaunan studerades av Karl-Herman Forslund och Paul Spessivtseff.

Flakastugan

Vid Kulbäckslidens försökspark finns Flakastugan som stod färdig 1923. Stugan användes både till laboratorium och boende. Innan Flakastugan byggdes bodde forskarna i gårdar som ligger nära försöksparken. Forskarna kom till Kulbäcksliden främst under sommarmånaderna och anställde en kocka som arbetade med matlagning och hushållsuppgifter. Fröken Andersson arbetade de första somrarna i stugan och efter henne arbetade Fröken Ellen Jonsson.

Stigar och vägar

Vägen byggdes året efter Flakastugan stod färdig. En bit av en cykelstig finns kvar och om det funnits en längre sträcka cykelstig har resten antingen byggts över eller försvunnit. På myren finns spångade gångstigar som sedan fortsatte till Näsland där några av de som arbetade vid Kulbäcksliden bodde. Lars Gunnar Romell och Marie-Marthe Romell bodde i Näsland. Romell beskriver vägen mellan boendet och arbetet.

”Istället fick vi ordentliga morgonpromenader, en halv mil genom skogen över berg och myr. Hustru min klarade alltihop storartat, också myggen.”

Boende i närområdet

Personer från gårdarna i närheten har arbetat direkt för försöksparken eller arbetat som skogshuggare i och i närheten av försöksparken. Barnen från gårdarna gick upp med mjölk till forskarna. Generationer senare arbetar fortfarande personer från samma släkter vid försöksparken.

Forskningens och försökens nytta

Carl Malmströms avhandling bidrog till att rädslan för myrarnas försumpning minskade. Genom att studera äldre planteringsförsök kom Malmström fram till att dikning av myrarna inte gav tillräcklig bra mark för att skogen skulle växa bra.

Lars Tiréns arbete med att undersöka skogshistorien och skogsbränderna vid Kulbäcksliden gav förutom en väldokumenterad kulturhistoria en förståelse för att skogsvård kunde ge bättre tillväxt i skogen.

Försöken i försöksparken gav vägledning i hur skog kunde vårdas och utnyttjas på bästa sätt, vilket har lett till att metoderna har använts i skogsbruket i hela landet. Det har utförts över 1600 försök i hela landet och vissa är aktiva än idag.

Referenser

• Enander, Karl-Göran. 2007. Skogsbruk på samhällets villkor: skogsskötsel och skogspolitik under 150 år. Rapport. Umeå: Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för skogen ekologi och skötsel, https://pub.epsilon.slu.se/8483/1/Enander_K-G_111130.pdf, (hämtad 2018-04-30).
• Lundström, Axel N. 1895. Om våra skogar och skogsfrågor. Stockholm: Beijer. Serie: Föreningen Heimdals folkskrifter, 99-1250994-3; 24. http://runeberg.org/skogar/, (hämtad 2018-04-30).
• Malmström, Carl. 1931. Om faran för skogsmarkens försumpning i Norrland. Stockholm: Statens Skogsförsöksanstalt, Sveriges lantbruksuniversitet. Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt ; 26:1, https://pub.epsilon.slu.se/10133/1/medd_statens_skogsforskningsanst_026_01.pdf, (hämtad 2018-04-30).
• Nilsson, Hans-Göran; Försökstekniker Kulbäckslidens försökspark & Nilsson, Lars-Göran; boende i Kulbäcksliden. 2018. Intervju 6 april. Nilsson, Mats; Professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel; Enheten för markbiologi, Sveriges Lantbruksuniversitet. 2018. Intervju 19 mars.
• Näslund, Manfred. 1952. Statens skogsforskningsinstitut 1902-1952. Stockholm: Statens Skogsforskningsinstitut, Sveriges lantbruksuniversitet. Meddelanden från Statens skogsforskningsinstitut ; 42:1. https://pub.epsilon.slu.se/9955/1/medd_statens_skogsforskningsinst_042_01.pdf, (hämtad 2018-04-30).
• Sirén, Gustaf & Bärring, Ulf. 1974. Kulbäckslidens och Svartbergets försöksparker. Stockholm: Rapporter och uppsatser / Institutionen för skogsföryngring, Skogshögskolan, 53. Projekt Runeberg, Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai – Glis (1923), http://runeberg.org/nfco/0155.html, (hämtad 2018-04-30).
• Östlund, Lars; Professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel; Enheten för skogshistoria, Sveriges Lantbruksuniversitet. 2018. Intervju 19 mars. Sveriges Lantbruksuniversitets hemsida, Försöksparker som representerar boreala barrskogar, https://www.slu.se/institutioner/skoglig-faltforskning/forsoksparker/vindeln-experimental-for ests/vindelnsforsoksparker/, (hämtad 2018-04-30).