Skogskojor
Skogsarbetarna bodde i tillfälliga bostäder eftersom avverkningsplatserna ibland låg flera mil från bebyggelsen. Oftast bodde de i skogskojor men kunde även inkvarteras i fäbodar och bryggstugor. I kojorna skulle de bo en eller flera veckor i sträck under vintermånaderna när arbetet utfördes.
När skogsarbetarna kom fram till avverkningsplatserna bodde de antingen i en redan befintlig koja eller byggde en ny på tjälad mark. De byggde även stall till hästarna. Att bygga en koja tog två till tre dagar men ibland en hel vecka. Fram tills dess bodde skogsarbetarna utomhus i en riskoja, under en gran eller nära en eld.
Eldpallkojor
Eldpallkojorna var byggda av stockar med en eldstad i mitten, som kallades för eldpall. Ovanför eldpallen fanns ett hål eller en skorsten. Under 1800-talet och in på 1900-talet timrades inte alltid väggarna, vilket innebar dragiga kojor som tätades med mossa eller rester av hö. För att skydda mot kyla kunde eldpallkojorna delvis byggas ner i jorden och få utsidan tätad genom uppskottad mossa, jord och snö. Kojorna var i många fall utan fönster och hade jordstampade golv.
Kojorna byggdes för mellan 8-30 skogsarbetare som sov tätt ihop på breda britsar med fötterna mot eldpallen. Britsen bäddades med granris och i vissa fall hade skogsarbetarna med sig fårskinnsfällar. Skogsarbetarnas kläder var blöta efter arbetsdagen. Skjortorna byttes ut men byxorna fick torka på kroppen. I regel sov de med kläderna på som skydd mot kylan. Elden värmde kojan och fungerade som ljuskälla. Värmen från elden torkade även skogsarbetarnas vantar och sockar som hänges upp i taket tillsammans med hästarnas seldon.
Kolarkojor
Kolarkojor byggdes för mindre avverkningar och rymde upp till fyra skogsarbetare. Kolarkojan byggdes på så sätt att en takås bars upp av lutande träben. Rundvirke lutades mot takåsen och tätades med torv, mossa och jord. Kojan tätades ibland även med kolstybb, som var en massa gjord av kol, sand, lera och tjära. Kojorna var ibland delvis nedgrävda i jorden eller byggdes mot en sten.
Bristande boendeförhållanden
Redan 1907 larmade provinsialläkaren Adolf Hessler om bristande boendeförhållanden i skogsarbetet. Domänverket började bygga kojor av högre standard och efter nästan tio år genomfördes en statlig skogsarbetarutredning. Den visade att innertak, fönster och trägolv många gånger saknades. Vidare var kojorna ofta rökiga, kalla och dragiga. Taket kunde vara så dåligt att det rann vatten efter väggarna. Hästar bodde i samma koja som arbetarna eller hade så dåligt stall att isen på hästen inte tinade under natten.
Skogs- och flottningshärbärgeslagen
Skogs- och flottningshärbärgeslagen infördes 1920 och innebar att arbetsgivaren blev ansvarig för arbetarnas boende. Enligt lag skulle kojorna skydda mot kyla, regn och snö. Vidare skulle arbetarna ha tillräckligt med utrymme. Trots lagen var det få kojor som uppfyllde kraven i början på 1930-talet. 1937 skärptes skogshärbärgeslagen och nu definierades tillräckligt med luftutrymme till fem kubikmeter per arbetare. Arbetarna fick rätt till trägolv, fönster, två meters takhöjd och utedass. Om arbetslaget var fler än tio skogsarbetare rekommenderades gemensam hushållning.
Förbättringen
Eldpallkojorna som byggdes ända in på 1940-talet utvecklades hela tiden. Kojorna kunde timras och byggas tätare än de tidigare varianterna. De bättre kojorna hade fönster, golv och spåntade brädor på taket. Det föreslogs att kojor skulle ha gemensamma ytor som torkrum, matbord och gemensam hushållning. Ett eget rum eller ett avbalkat hörn skulle finnas för kockan. Nya typer av timrade kojor byggdes efter ritningar som yrkesinspektionen utvecklat. På timrade kojor som inte uppfyllde detta, byggdes en utbyggnad av brädor där torkrum och kockans rum placerades.
Efter arbetsdagen
Livet i skogskojorna såg väldigt olika ut beroende på tidsperiod och skick på kojorna. Det är stor skillnad på de tidiga kojorna som var trånga, mörka och kalla jämfört med skogsstationer med indragen el. Efter arbetsdagen kom skogsarbetarna tillbaka till kojorna för att fylla på energi genom mat och vila. Om skogsarbetarna hade ork så spelade de kortspel och diskuterade ämnen som politik, kärlek och religion.
När kojorna låg på rimligt avstånd till en by förekom det att skogsarbetarna och kockorna for på dans. Vissa arbetare hade även med sig instrument som de spelade för de andra i kojan.
Baracker och barackbyar
Monteringsbara baracker kom på 1950-talet. Mellan huggningarna kunde väggarna monteras ned och flyttas till nästa ställe. Det förbättrade boendeförhållandena för skogsarbetarna. Istället för eldstad hade barackerna en järnspis.
En barack kunde ha ett rum för skogsarbetarna, ett rum för köket och ett rum till kockan. I dessa kojor fanns både en järnspis i köket och en i rummet där skogsarbetarna sov. Det fanns även monteringsbara stall, bland annat en typ som rymde tre hästar. I barackbyar fanns det flera baracker och i dessa fall hade funktionerna delats upp i olika byggnader. Skogsarbetarnas bostad, matsalen och kockornas bostad hade skilda baracker.
Skogsarbetarbyar
Skogsarbetarbyar skulle locka arbetskraft under 1950-talets arbetsbrist i skogsbruket. Byarna uppfördes i närheten av avverkningsplatserna och var permanenta bostäder. Förutom bättre bostäder erbjöds skogsarbetarna fasta helårsanställningar. Arbetskraft rekryterades även från Finland och Norge vid denna tid.
Byarna bestod av moderna bostäder försedda med kylskåp, elektrisk spis och rostfri diskbänk. I bostäderna fanns även badrum med tvättställ, badkar och toalett. Ett separat rum för tvätt och ett rum för vedeldad panna fanns i källaren. Byarna innebar att skogsarbetarna kunde dagpendla istället för att bo i skogskojor.
Familjerna som flyttade in i husen hade tidigare haft tvättstuga vid sjön, vatten som hämtades från brunn och en vedspis som värmekälla. I dessa skogsarbetarbyar var det inte helt ovanligt att majoriteten av arbetskraften var finländsk eller finlandssvensk.
Skogsstationer
För skogsarbetare utan familjer byggdes skogsstationer som skulle ligga nära samhällelig service. Skogsstationerna kunde likna barackbyarna men var istället placerade nära eller mitt i byar.
I skogsstationerna fanns bland annat sovdel, matsal, kök, omklädningsrum, tvättrum, torkrum och bastu. Stationerna hade indragen el och i vissa fall även TV i ett sällskapsrum. En skogsstation kunde exempelvis bestå av 11 rum som rymde 36 skogsarbetare, fyra kockor och två förmän.
Referenser
- Ager, Bengt. 2012. Skogsarbetets rationalisering och humanisering 1900-2011 och framåt. Umeå: Sveriges lantbruksuniversitet/ Institutionen för skoglig resurshushållning.
- Johansson, Ella. 1994. Skogarnas fria söner – maskulinitet och modernitet i norrländskt skogsarbete. Stockholm: Nordiska museet.
- Nilsson, Birger. 1984. Vårt dagliga bröd – En rapport från skogsriket 1850-1950. Östersund: ABF Jämtland-Härjedalen.
- Nyberg, Eva. 1993. Från koja till skogsarbetarby – ett skogsbolags boställen i Svanningen. I Jonsson, Leif och Berg, Kristian. (red.) Landsbygdens bostäder. Bebyggelsehistorisk tidsskrift, 24:127-139.
- SOU 1933:38. Kungl. Socialstyrelsens utredning och förslag rörande förbättrande av skogs- och flottningsarbetarnas provianterings- och matlagningsförhållanden under vistelsen i skogarna.
- SOU 1949:19. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande del 2.
- Vallström, Maria. 2010. Skogens moderna rum – Skogsarbetets boende i Jämtlands län under 1900-talets första hälft, Östersund: Länsstyrelsen i Jämtlands län. Skogens arkiv hemsida, Om livet i skogen, http://arkivcentrumnord.se/skogensarkiv/livet_i_skogen_text.html, hämtad 27-11-17.